Inuti Frida Kahlos Casa Azul

Ett familjehus från 1904

Huset byggdes 1904 i Colonia del Carmen, Coyoacán, i hörnet av det som i dag är gatorna Londres och Allende. Det hade först fransk stil i inredningen, och den enklare fasaden kom senare. Frida Kahlos föräldrar var fotografen Guillermo Kahlo, en tysk invandrare, och Matilde Calderón y González. Hon växte upp här och tillbringade större delen av sitt liv i huset; hon sade att hon föddes i det, även om folkbokföringen anger hennes mormors hem i närheten. År 1913, under revolutionen, lär hennes mor ha öppnat fönstren för att skicka in förnödenheter till Zapatas armé. I dag är väggarna målade i den djupa blå färg som gett huset dess namn, med rödoxiderad list och gröna fönstergaller.

Innergården och inskriptionen

Du kommer in från gatan Londres till innergården, husets hjärta. Blå väggar ramar in den på flera sidor, växter trängs i rabatter och krukor, och snäckor och speglar är infällda i några av väggarna. På en vägg, i en röd ram ovanför små stenfigurer i trappstegsformade nischer, står inskriptionen ”Frida y Diego vivieron en esta casa 1929–1954”, Frida och Diego bodde i detta hus. Ta dig tid här: museet låter dig fotografera fritt på innergårdarna och i trädgården, medan det inne i rummen bara är tillåtet att fotografera med telefon utan blixt. Från innergården ser du hur den senare stenflygeln sluter rummet.

Rum fyllda av föremål

De första rummen handlar om livet snarare än verket. Här finns personliga föremål: fotografier, brev, klänningar i Tehuana-stil, leksaker och smycken, som visar Kahlo som samlare lika mycket som målare. Paret samlade hundratals ex-voton, små votivmålningar, och många hänger längs trapphuset. Andra rum visar folkkonst, målningar från 1500- till 1800-talet, verk av Paul Klee och José María Velasco, två stora Judasfigurer och förspanska föremål. En permanent utställning som inrättades i slutet av 1960-talet omfattar några av Kahlos egna verk, bland dem hennes första självporträtt och Viva la Vida. Utställningarna ändras, så det exakta urvalet beror på dagen.

• Fotografier och brev
• Klänningar och smycken i Tehuana-stil
• Votivtavlor som paret samlade på
• Folklig konst och förspanska figurer

Köket

Köket är den mest hemtrevliga platsen på rundturen. Museet beskriver det som typiskt för gamla mexikanska hus, och det speglar hushållets vardagsliv. Väggarna är klädda med gula kakel, ett långt gult bord löper genom mitten av rummet och på hyllorna står folklig keramik från Metepec, Oaxaca, Tlaquepaque och Guanajuato. Det är ett hem snarare än en utställningssal, och tillsammans med matsalen visar det keramik som samlats in från flera regioner i Mexiko. Det är just poängen: Kahlo och Rivera levde i detta hus omgivna av mexikanskt vardagshantverk, och köket visar den smaken tydligare än något galleri skulle kunna göra.

Matsalen och Diegos sovrum

Intill köket ligger matsalen. Dess keramiska servis från Tzintzuntzan i Michoacán tillhörde paret, och på en av tallrikarna syns en man och en kvinna som kan vara Frida och Diego. Riveras sovrum öppnar sig från matsalen, en påminnelse om att huset delades och formades kring två arbetande konstnärer. Några av Riveras egna verk hänger i rummen med fotografier och personliga föremål. Rivera betalade av familjens inteckning i huset efter bröllopet. Paret skilde sig i november 1939 och gifte om sig i december 1940, och Rivera flyttade in i huset 1941.

Stenflygeln från 1940-talet

Omkring 1941 lät Rivera bygga en flygel som vetter mot Londres-gatan och sluter gårdsplanen. Den är uppförd av lokal vulkanisk sten med keramiska vaser, och har ett terrasserat tak dekorerat med snäckor och en spegel. Kahlos ateljé och sovrum flyttade in i denna flygel, vilket är anledningen till att de rum som förknippas mest med henne ligger på övervåningen och inte i husets äldre del. År 1946 gjorde arkitekten Juan O'Gorman om designen. Den mörka stenen står i skarp kontrast till de blå väggarna, och i en hörna av gårdsplanen är en mur av svart sten besatt med snäckor och lerkrukor kring en liten blå nisch. Rivera skulle komma att använda samma vulkaniska sten i mycket större skala på Anahuacalli.

The studio

Studion ligger en trappa upp i stenflygeln, ett ljust rum där Kahlo arbetade under sina sista år. Staffliet var en gåva från Nelson Rockefeller, och hennes rullstol står framför det, vänd mot ett oavslutat porträtt av Stalin. Rummet visar hur mycket av hennes måleri som skedde nära hemmet och nära hennes egen kropp: många av hennes verk är självporträtt, och hon målade genom långa perioder av smärta. Fotografering med telefon och utan blixt är tillåten här, för personligt bruk.

The bedrooms

Kahlo fick polio vid sex års ålder och drabbades 1925 av en bussolycka som krossade hennes ryggrad och genomborrade hennes bäcken. Hennes mamma lät sätta upp en spegel ovanför sängen, och under månader då hon inte kunde röra sig började hon måla sig själv. Den sängen, med sin spegel, finns i hennes sovrum i dag. Kryckor, korsetter och mediciner vittnar om de operationer och den smärta som följde under resten av hennes liv. Kahlo dog i huset den 13 juli 1954, 47 år gammal. En urna med hennes aska vilar på en byrå som fungerar som altare, och en kudde på sängen är broderad med orden: glöm mig inte, min älskade.

The garden and the pyramid

Bakom huset är trädgården en lugn plats att avsluta på. Under 1940-talet lät paret bygga en fontän, en spegeldamm och en trappstegspyramid för att visa sin arkeologiska samling, och en stenmur delar upp innergården. Förcolumbianska skulpturer står bland växterna, bland dem majsgudinnan Chicomecóatl i basalt. Pyramiden är målad i rött, gult och vitt, med föremål placerade på dess nivåer. Fotografering är gratis här, så det här är platsen för bilder. Museet har också ett kafé inom området.

Läs nästa: Anahuacalli med din biljett

How the house became a museum

Kahlo och Rivera ville att huset skulle bli ett museum för alla mexikaner. År 1957 upprättade Rivera den stiftelse som fortfarande driver det, Fideicomiso de los Museos Diego Rivera y Frida Kahlo, med Banco de México som förvaltare. Museet öppnade i juli 1958. Poeten och museologen Carlos Pellicer, en vän till paret, planerade utställningarna med målet att bevara huset som det var. Det öppnade igen 1993 efter en kort stängning, och konserveringsarbetet 2009 och 2010 finansierades delvis av den tyska regeringen. År 2004 visade det sig att badrum och garderober i huset innehöll tusentals dokument, fotografier, böcker, klänningar, korsetter och leksaker – det största fyndet i museets historia.

Who this isn't for

Om du främst kommer för Frida Kahlos berömda målningar bör du justera förväntningarna: några av hennes verk visas, men huset handlar om rum, föremål och vardagsliv, och målningarna är en liten del av det du ser. Besökare med nedsatt rörlighet bör veta att det är ett gammalt hus som behåller sin ursprungliga arkitektur, även med ramper och hiss. Den som ogillar trängsel kommer att uppleva rummen som fulla de flesta dagar. Och den som vill betrakta varje föremål länge och i lugn och ro kan tycka att ett tidsbegränsat besök på en timme är för kort; en guidad tur tar längre tid.